Det har varit tyst på min blogg ett tag.

Och jag vet fortfarande inte hur jag ska formulera mig.

Den 9/8 såg jag döden i vitögat.
Det som skulle blivit ett nytt litet tillskott i familjen satte sig fel
och jag var nära att förblöda.

2 l blod rakt ut i buken.
Ambulans.
Akutopererad.
Lappad och lagad.
Utanpå.
Inuti tar det längre tid att läka.
Skräcken.
Oron.
Den promenad som vanligtvis tar 30 sek tog i mitt tillstånd 28 min.
28 min från det att jag insåg att något var fel tills jag lyckades påkalla uppmärksamhet så jag kunde få hjälp.
Alla tankar.


Därför tar jag en paus från bloggen nu.
Jag hittar liksom inte orden riktigt.

kram så länge.