Avprogrammerad

Igår gick jag på stan, dvs söder, för att shoppa lite. Efter några veckor på landet var jag sugen på att insupa lite stadsluft (hur tänkte jag?) och kanske fynda lite från butikernas reaställ.
Men jag hittade nada! Noll och intet följde med tillbaka över bron till Årsta.
Jag behöver just nu ingenting.

Billigt blev det.
Passar bra eftersom jag precis börjat jobba och det dröjer innan jag får min första lön men inte heller kunnat stämpla senaste tiden eftersom jag helst inte vill knapra på deltidsdagarna... Underbara system... Oh vad jag känner mig uppmuntrad att ta korta jobb...

Imorgon åker vi tillbaka till torpet.
Signe längtar.
Jag också.
Sommar i stan med barn är så... komplicerat. Speciellt de dagarna då man inte orkar göra utflykter. På torpet öppnar jag dörren och släpper ut yrvädret på grönbete medan jag i lugn och ro diskar frukostdisken. Här hemma klättrar trollungen på väggarna i ren frustration för att det tar sådan tiiiid innan vi kan gå ut till parken.

Till hösten kommer jag njuta stort av att vara tillbaka i stan.
Här finns ju alla de människorna jag älskar och behöver.
I kväll bjuds vi på middag av goda grannar. De påminner mig om varför vi trots allt väljer att bo kvar i lägenhet i stan.