Jag ska faktiskt jobba! Hjälp!

Inför stundande (tillfälliga) karriärbyte så ansåg jag mig idag tvungen att börja studera det jag snart måste vara expert på. Med start på midsommardagen ska jag med van hand guida nyfikna och kanske lite midsomarbakfulla turister i en unik industrihistorisk miljö. Jag ska berätta om stångjärnshammare och tyskhärdar, om Bagges blästermaskin och en smeddrängs vardag.
Jag förväntas berätta samma sak på engelska, om någon utomnordisk turist kommer (Hjälp! eller kanske snarare: Help!).

Min tillfälliga arbetsplats ligger gudomligt naturskönt i norra Östergötland. På många sätt är det ett ultimat sommarjobb. Mina två älsklingar kan bo med mig på mina föräldrars gård i gästhuset. Där har de tillgång till smultron, krusbär, ängar och skogsmark. En privat liten badvik med knarrig brygga står också till deras förfogande. Och är det något befinner jag mig ca 300 m därifrån. Det låter som det kan bli en paradissommar.

Men jag är lite rädd för de där turisterna. Jag förväntas kunna något - på riktigt. Det är inte som att studera in en roll. Det är årtal (jag har alltid haft jäkligt svårt att pränta in årtal) och teknikska termer. Det kommer att komma fantaster med hela sveriges industrihistoria i bakhuvudet och så ska jag stå där och låtsas att jag kan något om järnhantering i Sverige från sextonhundranånting till nittonhundranånting...

Varför är jag så väldigt bra på att skjuta saker framför mig.
Det är verkligen i grevens tid att jag sätter mig med böckerna och papprena och på allvar sätter ihop en mall för guidningen...