Vad är en bal på slottet?

Så tänkte jag igår, oviss på vad kvällen skulle bjuda.
Det var stor, för att inte säga gigantisk fest för ca 450 kulturarbetare med den gemensamma nämnaren att vi alla har ett förflutet på Allhelgonagatan. Där skolades vi scenkonstens hemligheter. Där festade vi till långt in på morgonen, där odlades våra egon. Och sitter man i den svala i trappan som slingrar sig som en pulsåder upp genom huset har man utsikt över mitt Årsta.
I den trappan satt jag halva festen. Talade med människor jag ändå träffar lite titt som tätt. Artighetsfraserna klarades av innan middagen.
Jag är förundrad över hur trevligt jag hade det, trots allt. Det hade kunnat bli katastrof. Men medan jag var där gick allt förhållandevis lungt till. Weeping Willows spelade ljuv musik och jag dansade. Ebbot vände plattor.
För några sekunder slungades jag tio år tillbaks i tiden. Scenskolefest. Bar till självkostnadspris. Goa, men förbannat egocentriska människor som snabbt blir för högljudda. Återseenden. Sanningar och lika många lögner.
Men där i trappan mådde jag bra. Där spanade jag ut över Årsta och längtade hem lite lagom. Och när jag kände mig nöjd med allt så sökte jag upp de som betyder något för mig och sa adjö och tack för mig. Sedan tog jag sällskap med Årstagrannen/kollegan som jag allt som oftast träffar i Vättersparken efter dagishämtning. Det kändes tryggt för en småbarnsmorsa som inte varit på krogen på många, många år att få eskort hela vägen hem.
I morse väcktes jag efter allt för få timmars sömn av en ljuvlig liten snart treårig tös som saknat mig så där lagom igår kväll.
Det känns lite som om jag varit på besök på en annan planet. En planet med en befolkning som jag är besläktad med, på långt håll. Det var ett roligt besök men jag är glad över att vara hemma igen.